Efter spelningen på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg fick Mia Andersson möjligheten att tala om passion med en av världens mest omtalade sångare för tillfället.

Med sin sammetslena röst tycks Miguel gång på gång utmana sig själv och R&B genom att inte stanna i trygghetszonen av serenader. Istället har Miguel idag blivit synonym med att musikaliskt tänja på genrens gränser men också explicit i sina texter. För mig handlar hans artisteri om en befrielse, om historier som blottar allas vår snuskiga sida och den lättnadens suck jag drar över att genren inte enkom behöver förknippas med smöriga raggningsrepliker, rosor och vattensängar. Miguel är rakt på sak och ärlig, något som också speglas i hans uppträdanden. Faktum är att jag nog aldrig sett en publik så pass hänförd som på Miguels spelningar. Såväl killar som tjejer, han trollbinder varenda en. Efter hans spelning på Way Out West satt jag mig ner och pratade med honom om precis det som han är för mig. Fräsch, utmanande och passionerad.
Backstageområdet är kusligt lugnt. Det enda som bryter tystnaden är möjligen mitt bultande hjärta. För ja, efter den magiska spelningen på Roskildefestivalen tidigare i sommar har jag som många andra gått och blivit lite förälskad i Miguel och är nu nervös. Så är stunden inne. Med stapplande steg mot logen hör jag i bakgrunden den galna hypemannen till The Knife som intagit scenen. Strax därpå får jag veta att Miguel vill till konserten så fort som möjligt, vilket han också påtalar när vi kommer. Jätteskön start, inte särskilt. Men samtalet ska visa sig vända snabbt och den dånande hypemannen försvinner längre och längre bort och blir alltmer irrelevant allteftersom samtalet pågår.

När jag ser dig uppträda slås jag av hur bekväm du verkar vara på scenen, har det alltid varit så?
-Nej, inte alls faktiskt. Det är verkligen häftigt att spendera så mycket tid på scen att man nu känner sig hemma där. Vi har haft förmånen att få turnera med många olika artister och därav fått möta många olika typer av publiker. Personligheterna hos publikerna är alltid så olika och vi har lärt oss att anpassa oss efter vem vi möter. Den erfarenheten tror jag förmodligen hjälper mig med att våga rida på vågen nuförtiden, så att säga.

Jag förmodar att det går hand i hand med ett bra självförtroende. Kan du se någon skillnad på det från när du började uppträda till var du är idag?
-Absolut, verkligen, fullständigt! Jag känner att saker jag gör nu är mer medvetet än i motsats till när man förr gjorde saker utav ren nervositet.
Sanningen är att jag inte uppträdde särskilt mycket när jag var yngre. De flesta artister får i första hand sitt utlopp när de står på scen och uppträder medan min primära utloppskanal stället var att skapa, att skriva musik och fokusera på att bli en riktig musiker och känd för mina texter. Så för mig var det nästan bakvänt, för trots att mina låtar var redo för en bredare publik så behövde sättet jag uppträdde på och min scennärvaro komma ikapp. Idag känns de coolt att jag har skapat musik som gett mig chansen att utvecklas på det sättet.

Men kan du själv greppa kring att du är unik och att det inte finns någon annan som gör det du gör med genren just nu?
-Åh, tack, det var väldigt snällt, jag uppskattar verkligen att du säger det! Jag tror faktiskt att det är medvetet. För syftet är att inkorporera alla de saker som verkligen inspirerar mig. Som du kanske märkt innehåller till exempel mina uppträdanden mycket rock och det påverkar också hur jag tänker kring min musik när jag spelar in den. För när jag gör musik nu tänker jag mer på hur mina låtar kommer låta live eftersom jag verkligen släppa loss och rocka på scenen.

Ja, för du använder dig mycket av ditt band på scenen, är de en stor del av Miguel som artist?
-Ja, absolut eller livemusik överlag är en stor del av den jag är. När jag själv går på festivaler eller konserter föredrar jag att få lyssna till musiken live och inte playback. Jag vill ju att de visar något jag inte kan göra och är jag på en livespelning vill jag höra det fucking live!

…”Inget storartat har någonsin uppnåtts utan passion”

Att, som han själv beskriver det, rocka på scenen, är förmodligen något alla som sett Miguel live också kan skriva under på att han gör. För få lägger manken till som han gör, få investerar så mycket hjärta, sinne, själ och kropp i sitt artisteri som han gör. Det kallas passion.
Under kvällens spelning blickar han ut över de trånande ögonen i publikhavet och uppmanar sin lyssnare till att våga vara just passionerade. När vi kommer in på ämnet ändras stämningen i logen märkbart och intervjun övergår till det eftertraktade samtalet. Han utstrålar ett lugn såväl som en iver när han lutar sig tillbaka i stolen och tar sig an det. Snart förstår jag att passion är ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat, något som rentav är grogrunden till var han står idag.
- Inget storartat har någonsin uppnåtts utan passion. Det är den ingrediens som ligger bakom allt storartat och monumentalt. Några av mänsklighetens värsta historiska händelser såväl som våra största triumfer skapades utifrån passion. Det är den enda sak som håller oss samman och uppe.

Var det något du började fundera kring i tidig ålder?
- Jag tror att med noggrann uppmärksamhet och avsiktliga studier av något eller någon storartad, av något eller någon som influerat mig, har jag lärt mig att passion var den gemensamma nämnaren. Sanningen är att passionerade människor tar beslut baserat på kärlek. Kärlek till något, önskan att ifrågasätta, att utvecklas, att upprätthålla, förstår du vad jag menar? Det är inte en dålig sak, förvärvandet av bli ett bättre jag, det högre jaget, kräver att du har passion och driv. Och det är nog budskapet jag tycker att vi alla måste bli påminda om. Mycket på grund av att det är så lätt att bli distraherad idag. Det är så lätt att man förlorar sitt fokus på var man är påväg, ens mening i livet. Och vissa människor vet inte ens vad som gör dem passionerade eftersom de har så många andra saker som distraherar dem och som gör den vägen svår att se.

tumblr_mruidzeXvb1qm75ilo1_1280

… Och så har vi så många val idag, det tror jag är ett stort problem för många människor…
-Ja, det eller rädsla. Jag tror faktiskt att de flesta människor är rädda. Till och med rädda att erkänna att de är passionerade för något. För de kanske inte ser det som en pålitlig inkomstkälla eller som något realistiskt att satsa på. De tänker att det är inte finns tillräckligt för mig att hämta – och det tankesättet tror jag inte på. För det finns så det räcker och blir över till alla att lyckas med något men det kräver en ärlig insats och uppoffring av tid och arbete och att du verkligen tror på att du har råd med passion.

Plötsligt knackar managern på dörren och världen utanför gör sig påmind i den lilla logen vi försvunnit iväg i för en stund. Ett väldigt intressant samtal som hade kunnat pågå en bra stund till avbryts tyvärr och det är dags för mig att gå och Miguel att få se The Knife.
När jag lämnar logen och backstageområdet känner jag en stark känsla av upprymdhet. Förvånansvärt nog inte över det faktum att jag fått träffa personen jag har en liten crush på, utan istället för att jag känner mig så väldigt inspirerad. Att möta människor är något av det finaste jag vet och efter mötet med Miguel ser jag honom i ett nytt ljus. För bakom allt sex och allt trollbinderi, bakom det ögat ser, finns det verkligen ett budskap och en röst värd att lyssna lite extra på.
När bilen rullar hem från Göteborg den helgen spelar jag ”Where’s the fun in forever” när jag blickar ut över motorvägen. Men plötsligt låter låten jag hört så många gånger förut annorlunda och det där med att leva i nuet, att våga satsa, att våga var passionerad för något gör sig påmint.

Foto: Dennis Bärlund
Publicerat på www.kingsizemagazine.se

Om du gillar - tveka inte att sprida ordet!