I samband med Way Out West och Red Bull Music Academy på Clarion Post i Göteborg träffade Mia Andersson en artist som utmanar gängse föreställningar om hiphop, sexualitet och normer.

I decennier har rappare skrivit om förtryck och rasism alltmedan frågan om sexualitet befunnit sig i det dolda. Skällsord riktade mot homosexuella män har tyvärr varit vanligt och lesbiska kvinnor har figurerat som spännande sexobjekt i raptexter. Sanningen är väl den att hiphop är den genre som länge dragits med stereotyper och machoideal där rappen i många avseenden handlat om vad omgivningen förväntat sig av artisten. Men i takt med att alltfler artister uttalat sig om homosexuellas rättigheter har lyckligtvis också genren successivt förändrats och visat mer tolerans. Inte minst efter att Frank Ocean under fjolåret publicerade ett, numer historiskt, inlägg där han kom ut som gay för sina fans. Nyligen kunde vi i Sverige också ta del av vad som på vår svenska hiphopscen också kan betraktas som historiskt. Nyckelfiguren DJ Taro kom ut som homosexuell i en öppen hjärtlig intervju i DN.
Egentligen ska det inte spela någon roll, men i en genre dominerad av heteronormativitet gör det ändå det. Däremot har genren aldrig förr varit i så stor förändring som nu. Passé är de vedertagna vanorna och omfamnat är istället galenskapen. Odd Future, Danny Brown, Lil’ B och A$AP Crew är bara några exempel på detta. En annan är Mykki Blanco. Blanco har baserat sin karriär på mytologier men bakom detta står Michael Quattlebaum Jr. En 26-årig kille med rötter inom punk och elektronisk musik med ett förflutet som skådespelare, poet och performance artist. Under år 2010 började hen klä sig i damkläder och rappa med sin nya persona, en kvinnlig tonåring vid namn Mykki Blanco och sedan gick allt väldigt snabbt. Idag är hen ute på sin andra turné trots att ett helt album ännu inte släppts. Quattlebaum använder sig av en teknik hen själv kallar ”shock-rock” där hen aggressivt tar sig an heteronormativa hiphopkonventioner och stereotyper. Men att våga vara annorlunda, att sticka ut bland alla andra är inte alltid lätt och lyssnar du på Blancos texter vittnar hens brutalitet om just detta. Innan Blancos spelning på årets Way Out West fick jag möjligheten att slå mig ner och prata med denna intressanta person.

Spårvagnen rullar oroväckande sakta genom Göteborgs gator. Det är tio minuter kvar till min intervju och svettpärlorna kryper fram på min panna. Ryktet har avslöjat att Quattlebaum tydligen är en svår person att intervjua men jag känner mig trots allt väldigt lugn. Förmodligen eftersom jag är genuint intresserad av hen och det hens artisteri bidrar med. När jag står i lobbyn på Clarion Post och väntar vet jag inte vad jag ska leta efter. Om Quattlebaum idag valt att vara kille eller tjej, påklädd eller avklädd. Mot mig går en lång, smal kille i mjukisbyxor och keps som inte drar någon särskild uppmärksamhet till sig. Jag är reserverad men så snart han tagit min hand ger han ett ödmjukt intryck och skrattar mycket. Vi slår oss ner i en lounge i närheten och från första stund känns allt väldigt avslappnat. De frågor jag förberett åker aldrig upp ur min ficka utan jag låter samtalet formas allt eftersom. Det ska visa sig bli ett långt samtal om homofobi, drivkraft och uppoffringar.

I en intervju sa du en gång ”I gotta be a killer, the world is coming for me so I gotta be that much more crazy”. Det är ett väldigt intressant citat tycker jag, kan du vidareutveckla det?
-När jag precis hade inlett min karriär, när jag inte hade några fans, inga kontakter världen över eller visste att jag fyllde en konsert kände jag starkt att jag hade mycket att bevisa. Jag ville ideligen bevisa att jag var minst lika bra, om inte bättre, än alla de andra rappare och artister som musikindustrin hypade just då. Om du lyssnar på mina mixtapes och till och med en del på min EP så hör du också att jag är rätt aggressiv, att det är lite battle-rap-känsla över det. Dessutom är det svarta Amerika mycket mer konservativt än vad folk vill tro och med tanke på att jag är en ung, svart, homosexuell musiker insåg jag att om någon någongång vill säga något negativt om mig så ska jag också ge dig fem anledningar till varför du inte kan göra det – och om du fortfarande vill det efter det så kommer jag att outrapa dig.
- Den typen av självförtroende kommer ärligt talat från homofobi, från att behövt stå upp för mig själv om och om och om igen. Idag känner jag inte samma aggressivitet, jag känner fortfarande samma passion och jag kommer alltid berätta ärligt om saker och ting som hänt mig men i det skede jag är i nu vill jag göra musik som får människor att må bra. Saken är väl den att jag inte söker deras acceptans. Jag känner inte behovet av att behöva hävda mig längre.

Idag växer sig Mykki Blancos fanskara sig bara större och större och hens publik vittnar om en diversitet värd att tala om. Kön, sexuell läggning, tidigare erfarenheter eller preferenser, inget spelar någon roll, total öppenhet råder. Men Quattlebaums väg dit har kantats av mycket kritik, hat och fördomar. För trots sin otvivelaktiga förmåga att rappa, beröra och uppträda är det inte helt ovanligt att få höra; ”Mykki Blanco hör inte hemma inom hiphop”. Ord som talar för att vi ännu har en lång väg kvar att gå för en tolerant hiphopscen.

Det måste kännas tragiskt att så många trots allt väljer att fokusera på din läggning och livsstil före din talang?
-Jag håller med dig om att det är tragiskt men samtidigt kan jag inte rå för den tid jag lever i. Personer som David Bowie, Dennis Rodman eller Prince inspirerar mig. Trots att de inledningsvis fick mycket kritik gjorde de alla vad de ville och brydde sig inte om vad andra tyckte. Om det är en sak som jag lärt mig med hur världen fungerar så är det att när du är väldigt annorlunda men fortsätter att vara duktig på det du gör och arbetar hårt brukar de som tvekar på dig så småningom ändra sin uppfattning. Man måste förtjäna sin plats helt enkelt och det innefattar i sig att du tvingas göra en del uppoffringar.

Berätta mer om de uppoffringarna?
-Det handlar mycket om att man tvingas rannsaka sig själv. Vilket också påverkar hur jag tänker kring mina uppträdanden och anledningen till att jag bjuder in många andra artister. Ärligt talat tror jag inte att det är hälsosamt att tänka på sig själv så mycket som man annars hade gjort. För gör du det tror jag det kan leda till en väääldigt dålig påverkan på dig själv och ett tänk fokuserat på att bli känd istället för att vara en verksam artist. ”Att bli känd” har aldrig attraherat mig och det finns en orsak till att vi skiljer på att vara en ikon, en stjärna och att vara en kändis, de har gjort olika saker för att förtjäna olika titlar.

Du är modig. Din musik och dina uppträdanden rör välbehövligt om i grytan. Vad säger du själv om det?
-Intressant nog är att det många som lyssnar på min musik och fokuserar mycket på det politiska i vad jag gör. Jag ser mig själv inte som en särskilt politiskt person och tycker inte att det jag gör har någon politisk betydelse. Men jag vet hur världen fungerar och förstår därför också att det jag gör bidrar till att gränser tänjs och att fördomar krossas men i slutändan är det att det är underhållande som gjort att det blivit så uppmärksammat tror jag.

Ja, underhållande är det sannerligen och du bjuder dessutom på många överraskningar…
-Jag har skapat en liveshow som handlar om så mycket mer än Mykki Blanco. Psycho Egyptian öppnar mina shower, jag har Boychild och en riktigt bra DJ, DJ Larry B. Tillsammans har vi skapat något man skulle kunna kalla en urban kabaré och jag tror faktiskt att vi ger en unik hiphopupplevelse som människor inte sett förut.

Absolut är det så. Hur mycket tänker du på dina uppträdanden och ditt artisteri?
-Jag ser mig själv som en form av gammaldags underhållare som väger in allt i mitt arbete. Jag tänker på det visuella, från lamporna på scenen till min design och hur mina sets är upplagda. Ännu mer nu när jag faktiskt tjänar lite pengar också och har råd att tänka på sådant. Du vet, allt det där, detaljtänket, är förmodligen det som tar mig vidare i min karriär och ger mig ett namn värt att minnas en lång tid framöver.
Men framförallt arbetar jag mycket med min musik, arbetar med mina texter som jag alltid vill ska vara ärliga. Jag försöker arbeta med producenter vars beats speglar hur jag mår och vad jag och min musik står för. Jag försöker hålla mig nära mina rötter med punk och elektronisk musik men samtidigt så är jag gay och jag gillar crossdressing. Det är en del av min personlighet som jag gillar så det fanns aldrig någon anledning för mig att förneka det. Det ger mig så otroligt mycket frihet att kunna välja på när jag vill vara kille, tjej eller androgyn. Dessutom betyder det också att det finns fler karaktärer för mig att spela och ärligt talat fler perspektiv för mig att dela med mig av.

Just din ärlighet är slående och också något som gör att man verkligen fastnar för dig. För bortsett från all yta och alla stämplar du fått så kan man inte förbise att du är en riktigt duktig textförfattare. Tror du det kan vara en anledning till att så många olika typer av människor verkligen fastnat för dig?
- Jag rappar inte om något som inte hänt mig, inte om bilar jag inte suttit i, inte om privata jetplan som jag aldrig flugit. Mycket utav dagens hiphop består just av den typen av fantasi. Och oavsett om den är sann eller om man har det som mål är det för mig bara klychigt och tråkigt…
Just nu älskar världen artister som A$AP Crew och Odd Future och anledningen till det tror jag är för att alla de är unika. Ingen är den andra lik och det tror jag också är min styrka. Jag är väldigt glad att jag lever i en tid då människor inte fokuserar på vad man får-och-inte-får göra. I själva verket tror jag att mina fans har fastnat för mig för att min musik inte lämnar någon utanför och för att jag hyllar den person jag är, vilket faktiskt är sällsynt inom hiphop.

Men kan du själv se förändringen som din musik gör?

-Nej, faktiskt inte. Jag tror inte jag kommer förstå något sådant förrän jag blir en gammal man. Det enda jag tänker på nu är alla saker jag vill göra och hur jag vill utvecklas.

Men jag kan tänka mig att din publik avslöjar något av den förändringen?
-Ja, många ungdomar och andra människor som inte gått på eller aldrig skulle gå på en hiphopkonsert förut kommer till mina spelningar så den förändringen ser jag definitivt. Och personer som är intresserade av alternativ musik, de som vill se något nytt kommer till mina spelningar. Jag har en publik som lockar många olika typer av människor och människor i alla åldrar och det är ju faktiskt något som alla de andra mainstream artisterna alla önskar att de hade. Även om det i många avseenden kanske handlar mer om pengar än om att påverka kulturer tror jag till exempel att en artist som Kanye West alltid velat det eftersom det betyder att du når A-L-L-A.
Alla artister har sin egen strategi och min strategi är att vara just ärlig för jag representerar en subkultur bestående utav artistiska och konstiga människor som jag inte tycker blivit representerade i populärkulturen. Sist vi hade något sådant här var när artister som Marilyn Manson eller Missy Elliott debuterade. Inte för att jag försöker jämföra mig med dem men det handlar om vilken publik man attraherar.

Ser du någon skillnad rent geografiskt, Amerika vs Europa?
-Absolut, det är något med Europa, ni snappar upp saker snabbare! Jag vet inte varför…

Är vi kanske mer öppensinnade?
-Ja och nej. Jag tror att människor gillar tanken av att Europa är mer öppensinnat men när man kommer hit så inser man att varje land trots allt har sina fördomar. Jag tror däremot att det kan ha och göra med att enda sedan Hollywoods begynnelse har Amerika byggt upp en stark underhållningskultur, vilket många europeiska länder inte har. Det är inte kulturellt lika viktigt. Och det tror jag också är anledningen till att när européerna hör något ”underground” tycker de att det skiljer sig så mycket från vad vi amerikaner är vana att höra från Amerika.

Känner du att du har en fler fans i Europa än i Amerika?
-Nej, jag tror mer det handlar om att det tar längre tid att slå igenom i Amerika eftersom det finns så mycket mer att konkurrera med. Dessutom ska det understrykas att jag inte är signad till något bolag och därav inte syns lika stort och mycket som många andra aktuella artister just nu.

Hade du velat bli det?
- Ja, för det hade gjort det möjligt att göra fler galna, kreativa saker, förstår du vad jag menar? Jag hade inte tagit pengarna och köpt en 30.000 dollar chain utan de pengarna hade gått till att skapa en av de mest unika hiphopkonserterna människor någonsin skådat. Jag vill göra så mycket kreativt jag kan innan jag blir för gammal. Till mina vänner brukar jag säga det att jag har tid att vara gammal sen men nu ska jag satsa allt på min karriär!

Vad det där ryktet om att Blanco skulle vara en svår person att intervju baserats på vet jag inte, för när vi avslutar ett långt samtal kan jag konstatera att det var allt annat än svårt, snarare väldigt trevligt. Till skillnad från vad man kan tro om Quattlebaum visar hen trots all attityd och mörker en stor ödmjukhet och förståelse för sin omvärld. För mig framstår faktiskt hen som en klockare person än vad hen själv kanske förstår, för det Quattlebaum bidrar med som artist gör avsevärd skillnad för hiphopen. Inte minst blir detta tydligt när Blanco en timme senare står på scen på RBMA Clarion Post och publiken vi tidigare talat om nu står där. Människors invanda mönster är som en trögflytande massa, vill helst förbli och är bekväm. Varken jag eller Quattlebaum förväntar oss storverk över en natt men är helt ense om att fönstret hen nu öppnat släpper in en frisk bris i rummet. Och till dem som fortfarande säger ”Mykki Blanco hör inte hemma inom hiphop” vill jag säga; VAKNA!

1002597_559081804154508_1577830779_n

Foto: Header lånad av Superselected.com
Film: Dennis Bärlund
Publicerat på www.kingsizemagazine.se

Om du gillar - tveka inte att sprida ordet!