Det är en otroligt varm dag på Roskilde och svettdropparna rinner ner längs ryggen när jag står i det överfulla tältet på Cosmopol. DJ Cosmo sätter igång publiken med cuts och scratches och hans skruvade dubstep gungar in publiken i rätt stämning.
Banks tar sig an scenen med ett stort självförtroende, vilket också hennes avskalade scenklädsel avslöjar. Från första stund blir hennes fokus märkbart där hon, till skillnad från många andra, inte skyr blickar utan istället stirrar rakt in i sina fans ögon. Förutom hennes uppenbara talang att komponera musik så är det jag imponeras mest av med Banks hur hon okonstlat mixar sång och rapp, och så även idag. Däremot är hon antingen för ointresserad eller för blyg att köra mellansnack med sin publik. Istället blir det mer en uppradning av vilken låt som komma skall, vilket är synd eftersom man som publik trånar efter lite personlighet. I övrigt står Banks för ett befriande framträdande som emellertid andas hennes person. För trots total kontroll på vad som framföras skall är det en avslappnad och skön känsla mellan henne, sin DJ och hennes dansare. Spelningens bästa låt blir inte helt otippat avslutningsspåret ”212” men även under ”1991” och ”Esta Noche” blir det en euforisk stämning hos oss alla. Jag förflyttar mjg runt i tältet och var jag än tycks placera mig hamnar jag bredvid folk som dansar och är glada. Vid detta lag har jag slutat bry mig om svettdropparna på min rygg och anammat den oundvikliga värmen. Jag står dyngblöt och väldigt glad men mest av allt känner jag mig så sjukt stolt. Stolt över att vara kvinna när jag ser Azealia Banks.

Betyg: 4 av 5

Foto: Dennis Bärlund
Publicerat på www.kingsizemagazine.se

Om du gillar - tveka inte att sprida ordet!