Detta är tredje gången jag ser en konsert med Kendrick Lamar och efter varje gång blir publiken påtagligt större och större. Under spelningen på Roskilde når den sin absoluta pik med ett folkhav som väller långt ut på alla hörn och kanter och det står snabbt klart att Arena-scenen är alltför liten för västkustens nya hiphopkung. Folk klättrar i träd, ålar sig upp i tältets pelare och att jag stod på en folktom spelning med honom på Siestafestivalen för cirka ett år sedan känns nu så skrattretande. På scenen står han, i vanlig ordning, utan crew och i princip ensam och ännu en gång slås man av hans sätt att knyta an till sin publik. För mig blir dock ett nytt inslag att han med hjälp av ett band presenterar några av låtarnas beats live. Ett faktum som ger numera klassiska låtar som P&P och Bitch Don’t Kill My Vibe en helt annan dimension och helt annan känsla.

Som så många andra artister på just Roskilde är han också märkbart nöjd med kontakten han får med publiken och upprepar flertalet gånger att; ”this is the livest crowd I’ve had in my career”. Ord som genuint inte känns som publikfrieri utan istället uppriktiga. I det ögonblicket inser jag också att trots att jag står otroligt långt bak, att jag blir tillknuffad av alla som går förbi och bara önskade att jag kunde hoppa med dem som står inuti tältet, så njuter jag av en bra konsert. Något som säger mer om Lamar som artist än mig som människa. För han gör det igen och nej, det är sannerligen ingen slump att hans publik ökar lavinartat.

Betyg: 5 av 5

Publicerat på www.kingsizemagazine.se

Om du gillar - tveka inte att sprida ordet!