Timbuktu RF15

KONSERTRECENSION – TIMBUKTU & DAMN!

2 juli, 2015

Arena, Roskilde Festival
Onsdag 1 juli

Roskilde Festivalen har precis öppnat och för många blir detta festivalens första spelning. Timbuktu hyllas och presenterats som den bästa svenska rapparen inför det fulla tältet. Snart inleds konserten med samba-osande toner som gungar in oss i rätt stämning och sedan drar en musikalisk upplevelse igång. De skjuter ut den ena unika versionen efter den andra där till exempel “Spring” blir dubstep, “Det luktar rök” blir salsa och “Resten av ditt liv” andas afrikanska rytmer. Timbuktus trogna vapendragare Chords gör honom sällskap och de bjuder också på nytt material från Helt Off i form av ”Borsta”. Körar gör Beldina och en annan gäst blir Supreme.
Tanken att det är ett sant privilegium att få se Timbuktu slår mig och likaså att få se denna kombination. För tillsammans är Timbuktu & Damn! så träffsäkra och trots att det blir något ivrigt emellanåt är samspelet en fröjd att få bevittna. Det påminner mig också om att Timbuktu är så mycket mer än vad jag ibland tycks komma ihåg. För detta är roligt, levande och väldigt överraskande.

Betyg: 4 av 5

Publicerat på www.kingsizemagazine.se

RWRF15

KONSERTRECENSION – PHARRELL WILLIAMS

2 juli, 2015

Orange Stage, Roskilde Festival

Pharrell Williams är en man med integritet och det är med ett visst allvar han tar sig an scenen. Som alla stora, internationella artister är denna spelning också noga genomtänkt. Inövat, en detaljerad ljusshow och energiska dansare. Men hans forna N*E*R*D-jag sitter ändå i och jag älskar hans rockstar-fasoner när han ideligen uppmanar publiken till att hoppa och crowd-surfa. Låtvalen är tillfredsställande men lite väl smarta där han istället för att riva av material från sitt senaste album låter denna spelning bli som en hyllning till hans karriär. ”Lapdance”, ”Frontin”, ”Hollaback Girl”, ”Beautiful”, ”Pass the Courvoisier”, ”Drop It Like it’s Hot”. Ja, the list goes on and on och samtliga till publikens förtjusning. Vad som dock skaver lite är att han gång på gång ropar ”Copenhagen” – helt ovetandes om VAR han befinner sig. Minuspoängen ljuder ”buuu” men Williams vänder det när ”Get Lucky” och slutligen ”Happy” spelas och den där förlösningen man väntat på äntligen kommer. Kanske lite sent men den kom faktiskt.

Betyg: 3,5 av 5

Publicerat på www.kingsizemagazine.se

adam-tensta-the-empty-cover-s

SKIVRECENSION – ADAM TENSTA “THE EMPTY” (ALBUM)

23 juni, 2015

En gång sa min pappa att ett farväl är som att dö lite. Vad det egentligen handlade om var en process, hur ett avslut eller uppbrott känns. ”The Empty” är reaktionerna av ett stort val, ett emotionellt krig där Tensta utan fruktan för en publik deklaration tar oss igenom sin process. Den inledande tolkningen av ”SpottieOttieDopaliscious” snärjer mig och efterföljs av en precision där varje ord bakats ihop med känslosamma slingor, stämmor, trummor och stråkar. Tensta skyler inte sin sårbarhet utan stöttar sig mot den och devisen att den bästa konsten föds ur lidande gör sig påmint. Jag faller handlöst för detta album och i en osedvanligt snabb hastighet dessutom. Ifrågasättanden, tvivel, ånger, vrede, förskönande och acceptans. Det är uttömmande men fullständigt, sorgligt men hjälpsamt och framförallt vackert. Det märks att detta är viktigt för Tensta och att han därtill haft stor delaktighet i produktionen. För det är bara en man med en känslomässig koppling av denna kaliber som kan få basen att falla precis rätt i maggropen och stråkarna att vrida om just där allt känns som allra mest. Och det är också det, Tensta påminner en om att det måste kännas för att du ska kunna gå vidare. För det finns ingen universal lösning eller enkel väg för att laga ett trasigt hjärta. Ingen sköld, ingen genväg och ingen reträtt. Det är en känslomässig berg- och dalbana, ett krig man bara måste uthärda för att hitta tillbaka och ut på andra sidan.

Bästa låt: ”Let Me” feat. Sibille Attar
Bästa produktion: ”Hurts” feat. Joe Lefty
Intressant text: “Maybe I just wanna feel something ain’t it, ain’t it/Maybe I just wanna fail tho’ I made it, made it/Maybe I just wanna cry tho’ I hate it, hate it/ Stick around I might need some saving.” – Emotion Zero

Betyg: 5 av 5

Publicerad på www.kingsizemagazine.se

grillat-grandy-kor-tills-ep-s

SKIVRECENSION – GRILLAT & GRÄNDY ”KÖR VI TILLS ATT DÖR VI” (EP)

28 maj, 2015

För ganska precis tre år sedan satte ”Gendish & Gäris” ton för en skön sommar och nu gör Grillat & Grändy det igen. För tajmingen ”Kör Vi Tills Att Dör Vi” har är oslagbar. EP:n är ett elixir paketerat i sex låtar där jag omedelbart vill glida i bilen med nerdragna rutor, hänga med vänner och gå på klubb. Hos bröderna Fille och Pablo är det högt i tak, de tillåts bara vara och på bästa sätt nyttja sina skådespelartalanger. Prestigelös rap med mycket humor och självdistans men som framförallt är driven, lojal, slagfärdig och stolt. Trots sin avslappnade stil bygger de upp anthems, bäddar in substans och lämnar dig oerhört motiverad. Producenterna Mack Beats och Jeff ”Gameboii” Roman visar framfötterna och bidrar med sin odiskutabla känsla för ljudkomposition. De gungar in sin lyssnare i taktfasta basar och trummor, fingerknäppande sticks och gliriga beats medan melodierna gång på gång slår rot på näthinnan och förblir.

Bästa produktion: ”Du Vet Själv”
Bästa låt: ”Kör Vi Tills Att Dör Vi” och ”Luren I Fickan”
Intressant text: ”Kärlek över all bling, ärlighet är allting, länge leve drömmarna vi överger dom aldrig.” – Driftig

Betyg: 4,5 av 5

Publicerad på www.kingsizemagazine.se

maskinen-stora-ep-s1

SKIVRECENSION – MASKINEN “STORA FÖTTER STORA SKOR”

15 april, 2015

Övertänd iver klär inte någon bra men när man smörjer det vårdslösa nöts och slits det inte, det får bättre lyster och klang. Denna EP är fullmatad med influenser men med en motsägelsefull sans utvidgar Maskinen sin repertoar och slår sönder förutfattade meningar. En obeveklig melodikänsla med skruvad och repetitiv elektro hiphop, funk, house, modern two-step och ett bombastiskt rave på beatsen. Tempot, rytmen och dynamiken är kompromisslös men skapar förväntningar som infrias. Frej och Herbert lever som de lär, äger sina val och trots att de hånler åt måttfullhet vältrar de sig elegant i sin kreativitet. Lyriken är kaxig med härliga punchlines, är ifrågasättande och bär på styrka och undertonen av att tro på sig själv och hylla sina egenheter. Samma frigjordhet och icke-rädsla för vad någon ska tycka är också Maskinens styrka i alla avseenden och i ett bekräftelsejagande samhälle är uppmaningen att inte dansa till någon annans pipa än sin egen en skön boost.

Bästa låt: Stora Fötter, Stora Skor ft. Dim Out
Bästa produktion: Batteri ft. Chapee, Sam-E, Joy & Parham
Intressant text: Njuter av alla sköna punchlines och stiliga metaforer på ”Batteri” och går igång lite extra på denna sida av Parham ; ”Är alltid på min grind och det fuckar min sömn, påsar under ögonen, jag fyller dom med guld/gör det fullt ut, svär, alla ni vet, så varför ska ni tvivla på min kapacitet? /E kreativ som montessori, haa utstrålning som Tjernobyl/ årets bästa hiphop, Mr. 5 av 5, jag gjorde det nyss, låt oss göra det igen!”

Skivbolag: Goldenbest Records
Releasedatum: 17/4-2015

Betyg: 4 av 5

Publicerad på www.kingsizemagazine.se

ishDARR-thumb

Introduktion: IshDARR, den nästa stora.

2 mars, 2015

”Momma, I just wanna rap”

Det är så många rappare idag som får uppmärksamhet men som i själva verket inte håller måttet. De gör något för att göra det, för att tillfredsställa någon annan, bli något de inte är. Texterna är tunna, imagen fallfärdig och siktet inställt på fel mål. Ändå synar media alltför sällan bluffen. Skördetröskan plöjer fram i en rasande fart och när uppgiften egentligen är att skilja agnarna i från vetet lämnas man ostimulerad. Sedan kommer det de där ögonblicken du aldrig glömmer. Det är omedelbart, rent och intensivt. Du bara vet. Bam, bam, bam, bam, bam. Beatet och rimmen marscherar stolt framåt, de är målmedvetna och redo. Så när IshDARR säger ”Momma I just wanna rap” står jag bakom honom till 100 %. För det är precis vad du ska göra. Använd den där öppenheten du aldrig får igen. Förbli mottaglig, orädd och skaka av dig konsekvenstänket så länge du bara kan. Tro föder drömmar och din verklighet, ta vara på att kunna välja vägen. För IshDARR’s inre röst säger rappa och det räcker att jag hört en låt med honom och för att vara beredd att offra min högra hand för att bevisa just varför. Ska vi kalla honom framtiden? Ja, låt oss göra det. För denna 18-åriga Milwaukee-bo är väldigt distinkt för sin ålder. Han leker fritt bland basgångar och hastighet och bidrar med något oerhört kittlande. Under fjolåret släppte han sin första EP ”The Better Life”. En karaktäristisk samling låtar där dåtidens förnimmelser, hans influenser och stil genljöd tydligt. Som sig bör är det en fin östkust-ton bland hans samplingar, cuts, lyriska finess och berättarperspektiv men det som jag föll för var det oändligt melodiösa. Och man vet att det är riktigt bra när huvudet gungar och händerna vevar i luften – utan förvarning. Jag är inte mycket för jämförelser men just känslan kände jag igen från första gången då jag hörde Kendrick Lamar. Skillnaden är dock att IshDARR’s EP spelades in på hans pojkrum när han var 17 år. Ja, sug på den utan att imponeras. Så, en jämförelse med Joey Bada$$ kanske också sitter på sin plats? IshDARR är liksom nyförlöst, tänk honom om sisådär 5 år, var är han då? Ännu en kittlande sak med honom. Tänk på var Bada$$ var då och var han är nu. Frågar ni mig tror jag världen ligger för IshDARR’s fötter och efter att han redan lyckats fånga uppmärksamhet runtom i USA och bland annat varit förband åt Schoolboy Q, infrias nog också snart hans drömmar om att bli någon betydande, att förändra något i världen och bli sin hemstads egna Champagne Papi. I snickarstugan pågår just nu hans kommande fulländare där han sägs lagt sina samplingar till handlingarna. Spännande. Här ska knådas och formas, stöpas och gjutas. Detta ser vi fram emot. Och trots att han just nu är nöjd som osignad rappare (I salute ya!) så kommer jag inte direkt sätta karamellen i halsen när han plötsligt signats till TDE eller om han senare i vår pryder XXL’s Freshman Cover.

Big Seans pappa & jag.

26 februari, 2015

Act as if, nu handlar allt om det. Oscarsstatyett.
Drömma men aldrig blunda, springa men stå still.
Tiden och jag, The Thrilla in Manilla, tankar matar på och ambivalens tar vid.
Dragkamp, slit och släng. Labyrint, måste hitta rätt.
Människor pratar men jag hör ingenting, bruset passerar orört förbi.
Sanningarna, drömmarna slår rot i hjärtat, ska bara våga lyssna, ska bara våga tro. ”See the mind is a fucking trickster, it can fuck you’round, but your heart will never lie to you.” Big Seans pappa ruskar om mig. Life is a feeling process. Tack Mr. Anderson.

rosh-svart-diamant-ep-s

SKIVRECENSION – ROSH “SVART DIAMANT” (EP)

11 februari, 2015

När motgångar och nederlag omvandlas till styrka och dedikation slår det ner hårt. På ”Svart Diamant” gör Rosh upp med det förgångna och gör rättmätigt anspråk på framtiden. Med skinn på näsan tar hon sig an det avslöjande och reflektiva med en grundstomme i att se sitt eget värde, att följa sin inre röst och vara sig själv. Hon är mångsidig men distinkt, bjuder upp till innerlighet på ”Bara Vara Jag” och ”Syster” och visar självförtroende på ”Gamet I Min Ficka” för att sedan spegla känslan av att hitta hem på ”Jag & Mina”. EP:n visar att trygghet föder trygghet och det är med pondus Rosh tar sig fram med Mack Beats signifikativa komposition. När de fem spåren når sitt slut är det svårt att vara missnöjd men missnöjet ligger i att jag vill ha mer, för trots sin debut finns här utrymme för mer än den teaser denna EP är. Rosh är redo.

Intressant text: …”Världen den är din, have dream Martin Luther King, världen ska bli min/Och dom som skratta då är dom jag skrattar åt idag, spelar vänner(?) hela bunten mannen fuck it låt dom dra/ Kommer aldrig bli nånting, det dom sa i mitt ansikt, blev inte någonting jag blev Allting”… (Svart Diamant)

Bästa produktion: ”Svart Diamant”
Bästa låt: ”Bara Vara Jag” & ”Svart Diamant”
Skivbolag: Hemmalaget/Sony Music
Releasedatum: 11/2-2015

Betyg: 4,5 av 5

Publicerat på www.kingsizemagazine.se

Kendrick Lamar – Blacker The Berry

10 februari, 2015

Han är inte förutsägbar, han bänder och tänjer på gränser, slår tillbaka när du gjort dig som mest bekväm och som minst anar det. Efter den trallvänliga ”I” som fått motstå både mycket ris och ros återvänder nu Kendrick Lamar med den brutalt ärliga och viktiga låten ”Blacker The Berry”. För precis som ni hatare trodde att han sysslade med pop kommer den som en skön jävla käftsmäll, som ett hårt slag i solarplexus. Älskar dess intensitet, hans passion och dess viktiga budskap.

zakabel

2015 blir Zak Abel’s år

3 februari, 2015

När jag var 15 år var jag väldigt fokuserad på hiphop, hemmafester, det stundande gymnasiet och livets stora frågetecken. Jag var förvisso väldigt kreativ och hade DJ-ambitioner men det stod kanske inte någon och viftade skivkontrakt framför näsan på mig. Annat var det med Zak Abel.
Som 15-åring fattade han pennan i pojkrummet i norra London och började skriva sina första låtar, något som sedermera skulle visa sig bli första steget mot hans ljusnande framtid. För man kan väl milt sagt påstå att de inte kan varit alltför dåliga då han som 17-åring sedan erbjöds sitt första skivkontrakt. Detta efter att Abel fått körtelfeber och på köpet missat en rad viktiga tentor. Ja, valet mellan skola och skivkontrakt var nog inte så svårt vid det laget.
Två år har gått sedan dess och under den tiden har Abel mest figurerat som en featuring på bland andra Bondax och Gorgon City men 8:e februari släpps äntligen 19-åringens debut EP ”Joker Presents”.
Abel är i egentlig mening inte klippt och skuren för mig. Mycket på grund av att hans featurings inte alltid gjort hans Paolo Nutini-vibbande röst och kapacitet rättvisa. Men sedan eget material och singlar från hans stundande EP, där han samarbetar med producenten Joker, släppts förstår jag mer och mer varför jag dras till honom. För Abel har en otroligt distinkt stämma och sound. En polerad röst, full av soul, svärta och riv som totalt motsäger hans ringa ålder. Jag uppskattar också hans kameleont-lika begåvning, att han flanerar genom genrer och går från uptempo till akustiskt. Det tyder på en djärvhet och hunger. I senaste singeln ”Alchemy” visar han prov på just detta och visst funkar Garage beatet, insticket av R&B, likväl som Deep House på andra spår men erkänn att till exempel lite Neo Soul också hade klätt honom? Jag förmodar att det jag egentligen vill få sagt är att hans potential är oändlig och ge det bara några år så kommer han vara sylvass. Men sanna mina ord, år 2015 blir hans år och hans röst kommer figurera i fler sammanhang, Sam Smith kommer få en direkt konkurrent och därtill kommer många hjärtan sättas i brand för ja, han är också enkel att vila ögonen på.

Big Sean feat. Drake – Blessings

30 januari, 2015

Det tål att höras, Big Sean har inte direkt imponerat på mig förut, jag har inte riktigt förstått hypen kring G.O.O.D Music-rapparen men på senare tid har hans musikskapande växt.
Första släppet ”IDFWU” från kommande albumet ”Dark Sky Paradise” kan ingen ha missat och trots dess tvivelaktiga text är dess simplicitet genial och kanske därför den också sålt platina.
Efter att i veckan fastställt att albumet släpps 24 februari och senare släppt en teaser på Snapchat släpper han nu också sin andra singel ”Blessings” i sällskap av Drake. En mycket trevlig liten bit. Även här hör man en klar G.O.O.D Music-ton över beatet och det är trevligt men det är det faktum att ”Dark Sky Paradise” enligt egen utsago sägs vara hans mest personliga alster hittills som får mig att haja till. För är det något jag skulle tipsa honom om är det just det, släpp garden, släpp brag-rappen, släpp det stereotypa och blicka inåt, gräv i mörkret. För att blicka inåt är en sedan länge beprövad och lyckad metod. Det finns hopp om det Sean, keep it up.

rorro

Länge leve hiphop!

29 januari, 2015

När Mats Nileskär och Roshanack ”Rosh” Anoushe presenterade kategorin ”Hiphop/Soul” på årets P3 Guld Gala passade Rosh på att hylla hiphop. Igår var jag uttråkad men kände hur det spratt i inspirationsfingrarna. Detta förvaltade jag genom att skapa denna lilla sak. Inget mästerverk men man skulle kunna kalla det en hyllning till alla hiphop heads och genren i sig. Länge leve hiphop, länge leve vi.

PS. Musik lånad av Lorentz.

Det handlar om nervtrådar.

28 januari, 2015

Jag är så trött på halvtaskiga produktioner, dåligt textförfattande, menlösa röster och det intetsägande. Igår var en sådan dag, inget jag lyssnade på fastnade och jag tänker för mig själv: ”När ska man hitta en ny Bon Iver?” Jag hittade ingen sådan men döm av min förvåning när Dennis senare samma dag spelar en fin cover på en låt jag missat medan jag levde rövare i Los Angeles i somras. Därpå spelar han originalet och från första stund stack det till i ett par nervtrådar jag kände igen, de nervtrådar bara Bon Iver kan framkalla. Den bakomliggande historien och att också texten är den mest logiska jag någonsin hört från Bon Iver medförde en relevans och en kraft. Låten ”Heavenly Father” är en del av soundtracket och skapad till Zach Braffs Kickstarter-film ”Wish I Was Here” och är idag älskad av många med mig. Föga förvånande har den i Sverige dock mottagit kritik av Cafe.se och Bon Iver har kallats medioker. Exakt vad är mediokert med detta? Att han valt att samarbeta med en skådespelare du inte gillar? Att du inte tagit dig tiden att lyssna och förstår vad den handlar om? Nej, minsann å dar, denna låt visar något helt annat än en medioker artist. Lyssna och du hör något innerligt och något som speglar en högst personlig historia om Justin Vernon och hans bror Nate’s förhållande till sin far.
Originalet? Ja, det finns endast att streama här!

Professor P & DJ Akilles – Mind Over Matter

26 januari, 2015

Vad är viktigt i livet? Vem vill du vara?
De gör sig påminda överallt, de är din största medgångssupporter men har vandrande ögon och vänder kappan efter vind. De faller för girighet, går igång på tillhörighet och tillåter diverse situationer förändra deras karaktär. Relationen innefattar en beskärd del av svek, ifrågasättanden och utanförskap men också klarhet och naturligt bortfall. Kontentan är också den att man aldrig kan styra över någon annans handlingar, jag kan inte få dig att förstå när du inte vill se, höra eller kännas vid det. Allt jag kan är att vinkla spegeln mot mig själv, vem vill jag se? Hur vill jag leva?
Jag vill se en person som gör medvetna val som känns bra för mig och de jag har runtomkring mig. Jag vill våga välja och våga välja bort. Jag vill våga tro fastän du tvekar.
Det handlar om viljestyrka, en kraft som överkommer alla hinder. En kraft som formar stegen du tar, som plockar upp dig när motvinden fällt omkull dig och som sätter ton för den person du vill vara.
I detta virrvarr av tankar görs det ännu en gång. Professor P & DJ Akilles släpper videon till ”Mind Over Matter” och plötsligt blåser de liv i mina ord. Låten är hämtad från ”All Year, Every Year: Winter”. Projektet är ett album uppdelat i fyra EP:s vilka alla är uppkallade efter varsin säsong. Första delen sägs vara präglat av den svenska kylan och mörkret men frågar du mig vittnar också detta projekt om att Professor P & DJ Akilles är lika insiktsfulla och reflekterande som tidigare, lika kvalitativa och karaktäristiska. För med en säregen talang att bryta igenom får Professor P en att lyssna och känna alltmedan låten lutar sig mot ett tillbakalutat beat fyllt av cuts och scratches som dessutom har den där signifikativa sköna dosen av nostalgi. Ser verkligen fram emot de efterföljande släppen. Till dess, ta till dig budskapet, tänk på vem du vill vara, hur du vill uppfattas och vilka val du gör.

ace-cosgrove

Ace Cosgrove: Trött på swag-rap och hipsters? Bra, här har du någon som också är det.

20 januari, 2015

Livet består av en lång rad val. När de slösaktiga åren passerat och de existentiella frågorna knackar på dörren görs viktiga val. Följer du strömmen, rättar du dig i ledet eller ser det konventionella och outforskade mer intressant ut? Jag har valt det sistnämnda och likaså har Adrian Eskridge. Men vägen har ett dyrt pris. Den är stundom enslig och innefattar mycket misstro och ifrågasättanden, motivationen misstas ofta för egoism men hålls siktet inställt kan belöningen bli stor. Om man frågar Eskridge handlar det om Us vs Robots. Robots är fast i hamsterhjulet, Us går mot strömmen, resten förstår ni själva.
För mig är det en rad livserfarenheter som lett mig hit, mer om det får ni läsa er till mellan raderna på denna sida men för Eskridge var det tillsynes makten över sitt eget liv som ledde honom hit.
Struliga förhållanden, rotlöst boende hos släkt och vänner, depression, förmodligen mycket lidande men valet av att omvända det till sin fördel. Den snart 24-åriga MC’n från Gaithersburg, Maryland startade som manager åt en kompis men när samma kompis sedan avled greppade han pennan och micken själv. Bevisligen flöt det på och snart var artisten Ace Cosgrove född. Låten ”Diamonds” fångade mitt intresse och sedermera låten ”Burning Slums” från EP:n UsvsRobots. I ryggen har han sitt crew Hostile Youth. En samling konstnärer och musiker som gör sin egen grej och som är ganska olik många andra crew som figurerar just nu. Grundstommen är nämligen inte att vara hårdare än alla andra, sjukare än alla andra utan i Cosgrove’s fall grubblar han sig igenom livets betydelse och kärleksfrågor på ett EDM-inspirerat sound med en skön trap-bas och starka 90-tals vibbar. Han är ärlig, relevant och vetgirig med syftet att tänja gränser och göra något annat än det som radiokanalerna svämmar över av. Trött på swag-rap och hipsters? Bra, här har du någon som också är det. Cosgrove drivs av just detta – att gör något nytt. Och nog tycker jag att han lyckas. Visst, det ska finslipas men efter att hållit ett öga på denna kille i över ett år har jag höga förhoppningar på att han blir ett namn värt att lägga på minnet även för er. Faktum är att jag är chockad att ingen annan svensk ännu skrivit om denna kille, men det är klart, det damp inte ner någon pressrelease i mailkorgen, ingen skrev om honom på Twitter, ingen att copy-paste:a? Ok, pass på bitterhet men come on, medan jag kämpade med inre demoner och skrivkramp borde någon gjort sitt jobb. ”Burning Slums” fick hur som haver sin video för några veckor sedan och därav gavs jag en knuff i rätt riktning. Här rymdes inga kval, bara ett val att att skriva om honom. Videon utspelar sig under protesterna för Michael Brown i D.C och gör att låtens redan starka mening porträtteras på ett gripande sätt.
Och jag konstaterar att det hänt igen, musik har trätt in precis när den skulle och behövdes. Cosgrove påminner mig om att livet utan och innan inte har någon hänförelse, att tvivel är onödigt. Att valet att våga vara sig själv vinner i slutändan. Att motvinden och underläget föder kämparandan, att trots att allt jag borde och ska slår som örfilar i ansiktet skiner solen på andra sidan och där luktar det liv.

2 - 40