PUBLICERAT PÅ WWW.KINGSIZEMAGAZINE.SE

RECENSION – ST. JOHNS DANCE “JUSTUS HECKER WANTS US DEAD” (EP)

Sedan tidernas begynnelse har det rapporterats om människor som börjat dansa okontrollerbart tills de kollapsat av utmattning. Mest uppmärksammat var det i Tyskland år 1374 när det rapporterades om en ny sjukdom efter att människor samlats i stora grupper på gator och torg för att dansa i ett okontrollerbart kaos. Tillståndet ansågs senare vara en förorening född i smutsen hos de fattiga och kallades St. John’s Dance. Att i samband med dans få hallucinationer, spasmiska kramper och allmänna sinnesrubbningar är kanske något som vi idag hade
avfärdat med en axelryckning och skyllt på någon drog och ett rave. Men jag tar inga droger och jag har aldrig varit på något rave, däremot vet jag hur det känns att förlora mig helt i musiken. Att fly verkligheten, att dansa bort sina bekymmer och glömma sin vardag. När Dida, Adam Tensta och Eboi under år 2010 möttes upp stod det klart att de skulle göra anspråk på begreppet och bli anledningen till en återfödelse av St. John’s Dance.


Med det inledande instrumentala spåret ”Mannequins” ger en tillbakaskruvad wobblande bas och en slingrande hypnotisk ton en föraning om en urban ödslighet. Sedan börjar det. I ett lager av dubstep-muller, electrohouse och smutsig grime skapar de en kombination som mynnar ut i en förförisk och stundom psykotisk resa. Efter deras tidigare släpp år 2010 med ”The Plot” men också med deras individuella karriär i åtanke är jag inte förvånad över deras gemensamma resultat, däremot oerhört intresserad av det. För även om deras originella stil individuellt känns igen i mörkret, i uppriktigheten och i den politiska medvetenheten tänjer de på gränserna av den genre de vanligtvis förknippas med. ”Justus Hecker Wants Us Dead” bär på en gåtfull titel och likaså ett gåtfullt budskap som får dig att blicka inåt. Går från lugn och eftertänksamhet till att
braka ut i en dansgolvshit, alltmedan du färdas genom historik och landar i ifrågasättanden om vår människosyn idag. Men på en EP där gruppen har en tydlig bild av vad de ska få sagt gäller det att hänga med. För det cirkulerar onekligen många teorier kring varför diagnosen St. John’s Dance uppstod och i din nästan frustrerande vilja att förstå gruppens anspråk på det tappar du då och då bort dig. Men när femte spåret ljuder känns tesen om att det var ett sätt för folk att genom dans befria sig från stress och fattigdom inte så galen ändå. Av den anledningen förstår jag nu också att trots att avslutningsspåret ”Goodnight” fastnar på min näthinna så är det just den tidigare släppta singeln ”Master” som står ut som EP:ns mest fängslande spår.


Om du gillar - tveka inte att sprida ordet!